Information om ätstörningar
Ätstörningar är problem med hur en person äter eller försöker kontrollera sin vikt, sin kropp eller sitt ätande, som allvarligt försämrar både den fysiska och den psykiska hälsan samt hur personen fungerar socialt.
Allmän information om ätstörningar
Ätstörningar är allvarliga psykiska störningar som kan bli både långvariga och livshotande. Ätstörningar förekommer hos personer i alla åldrar, men största delen av de som insjuknar är barn, ungdomar och unga vuxna (13-25 år). Ätstörningar är vanligare hos flickor och kvinnor, men förekommer även hos pojkar och män samt hos personer med annan könstillhörighet.
För ätstörningsvården i Österbottens välfärdsområde ansvarar Fredrikakliniken i Jakobstad och ätstörningsteamet vid psykiatriska polikliniken i Vasa.
Problemen i ätbeteendet drivs i de flesta fallen av en strävan efter en känsla av kontroll. Det kan handla om kontroll av vikt, ätbeteende, utseende, oönskade tankar, svårhanterliga känslor eller livets krav om mognad och förändring. Behovet av kontroll kan omfatta en psykologisk, social och biologisk verklighet som personen inte känner sig kapabel att hantera på ett sätt som tillåter en naturlig utveckling och anpassning till livets villkor.
Idag finns det i princip 12 klassificeringar inom ätstörningsfamiljen.
- Anorexia nervosa, Bulimia nervosa och Hetsätningsstörning
- Fem beskrivna varianter av ”Andra specificerade uppfödnings- eller ätstörningar” (OSFED)
- Ospecificerade uppfödnings- eller ätstörningar (UFED), som är kliniskt betydande ätstörningar som inte passar in under någon av de specificerade formerna
- Undvikande/restriktiv störning i födointag (ARFID), Pica och Idisslande
Anorexia nervosa
Anorexia nervosa innebär en ihållande begränsning av energiintaget som leder till en vikt som är lägre än minimalt normalt för kön, ålder och längd. Vid anorexi finns ofta en intensiv rädsla för att gå upp i vikt eller bli tjock eller ihållande beteende som förhindrar viktuppgång. Därtill innefattar symptombilden en störning i hur patienten upplever sin vikt och kroppsform.
Bulimia nervosa
Bulimia nervosa innefattar återkommande episoder av hetsätning då personen äter större mängder mat än vad de flesta personer skulle äta under motsvarande tid och omständigheter, med en medföljande känsla av kontrollförlust. Vid bulimi försöker den drabbade kompensera för hetsätningen genom självrensning (t.ex. kräkning) eller genom motion och/eller fasta. I symptombilden finns också psykisk upptagenhet av mat, vikt och kroppsform, så som viktfobi/tjockkänsla, samt fixeringar kring kroppens vikt och form.
Hetsätningsstörning (Binge-eating disorder, BED)
Hetsätningsstörning (Binge-eating disorder; BED) innefattar, liksom vid bulimi, återkommande episoder av hetsätning då personen äter större mängder mat än vad de flesta personer skulle äta under motsvarande tid och omständigheter, med en medföljande känsla av kontrollförlust, men utan ett kompensatoriskt beteende. Typiskt vid hetsätningsstörning är att personen.
- Äter mycket fortare än normalt
- Äter så mycket att det uppstår en obehaglig mättnadskänsla
- Äter stora mängder mat utan att känna sig fysiskt hungrig
- Äter i ensamhet på grund av skamkänslor för att äta så mycket
- Äcklas över sig själv, känner sig deprimerad eller har starka skuldkänslor efteråt
Andraspecificeradeuppfödnings- eller ätstörningar
Andraspecificeradeuppfödnings- ellerätstörningar (Other specified feeding and eating disorders; OSFED) innefattar:
- Atypisk anorexia nervosa där samtliga kriterier för anorexi är uppfyllda, men personen kroppsvikt ligger inom eller över normalintervallet, trots betydande viktnedgång.
- Bulimia nervosa med låg frekvens och/eller begränsad varaktighet
- Hetsätningsstörning med låg frekvens och/eller begränsad varaktighet
- Självrensning vid upprepade tillfällen i syfte att påverka kroppsvikt eller form, men utan episoder av hetsätning
- Upprepade episoder av nattligt ätande som påtagligt försämrar den fysiska och den psykiska hälsan samt hur personen fungerar socialt
Undvikande/restriktiv ätstörning
Undvikande/restriktivätstörning (Avoidant/restrictive food-intake disorder; ARFID) är en form av ätstörning som visar sig som en ihållande oförmåga att i tillräcklig grad tillgodose kroppens behov av näringsämnen och energitillförsel. Problemen grundar sig i bristande intresse för mat eller för att äta mat, undvikande som grundas på matens sensoriska karaktäristika eller i en upptagenhet av negativa konsekvenser av att äta. För en diagnos bör störningen vara förenad med signifikant viktnedgång (eller utebliven förväntad viktökning/tillväxt), signifikant näringsbrist eller påtaglig negativ inverkan på psykosocial funktionsförmåga. Störningen ska vara ett självständigt problem som fodrar ingripande, ej direkt följd av annan problematik
Pica och idisslande
Pica innebär att personen vid upprepade tillfällen ätit materia som saknar näringsinnehåll och är otjänlig som mänsklig föda. Idisslande innebär att personen vid upprepade tillfällen stöter upp maten för att sedan tugga om maten, svälja ner den igen eller spotta ut den.
Utredningsanvisningar
Vid misstanke om ätstörning är det viktigt att ingripa. I första hand rekommenderas att man beträffande barn och unga kontaktar skol eller studerandehälsovården. Vuxna kan vända sig till sin hälsovårdscentral eller till arbetshälsovården. Det är också möjligt att direkt ringa till Fredrikakliniken för att diskutera situationen.
För att göra en inledande bedömning av situationen är det viktigt att fokusera på förändringar i ätbeteende (måltidsrytm, innehåll, mängder), vikt, motionsvanor (kompensation för matintag) eller psykiskt mående och fungerande i vardagen. Viktiga frågor att fundera på är:
– Hur har ätandet och relationen till mat förändrats?
– Har det blivit större fokus på och ökat intresse för matens näringsinnehåll eller hälsosamhet?
– Finns det ångest i samband med måltider?
– Har intresset för motion och fysisk aktivitet ökat?
– Har motionerandet blivit mera rutinartat och tvångsmässigt?
– Hur ser kopplingen mellan mat och motion ut (motionerar för att kunna äta, motionerar för att kompensera för matintag)?
– Har vikten minskat eller ökat på ett oförväntat sätt?
– Har vardagen förändrats (minskat intresse för hobbyer, skola, vänner)?
– Finns det övrig psykisk problematik (nedstämdhet, ångest) som kan vara av betydelse för bedömningen?