Specialiserande akutläkare Laura Saario: “Jag skulle inte vara en bra läkare utan variation i arbetet”

När jag var 13 år drabbades jag av en livskris. Då kändes det som om jag genast måste bestämma mig för vad jag ska bli som stor. Vi har många sjukskötare i släkten, bland annat min egen mamma. De har alltid varit stora förebilder för mig, varför min första tanke var att jag ska följa dem i deras fotspår. Men min mamma uppmuntrade mig sedan att läsa till läkare. Akutmedicin kändes som ett naturligt val eftersom jag till en början hade drömt om att bli förstavårdare.

Jag måste ändå senare ännu överväga mina karriärdrömmar. I min dåvarande hemstad Åbo höll jag på med synkroniserad konståkning på FM-nivå, varför jag stod i valet och kvalet att ska jag läsa medicin eller satsa på skridskoåkningen. Jag bestämde mig att sluta med skridskoåkningen, och som tvåspråkig sökte jag mig sedan till Sverige för att studera till läkare.

En uppskattad plats bland specialiserande läkare

AT-läkare i Sverige måste efter utexamineringen avklara en 18 månader lång allmäntjänstgöring. Traditionellt ska den här avklaras i Sverige, men Vasa har ingått ett avtal med Umeå, varför tjänstgöringen kan avklaras även i Vasa (men även på Åland). Redan under min studietid arbetade jag på Vasa centralsjukhus och trivdes jättebra.

Det var självklart för mig att genomföra min tjänstgöring just här efter min utexaminering.

Vasa centralsjukhus väckte i tiderna mitt intresse eftersom sjukhuset hade fått jättebra omdömen i utbildningsenkäter, och var en ansedd utbildningsplats bland specialiserande läkare. Tack vare mina studier i Sverige och min tjänstgöring i Finland har jag fått en bredare syn på hälso- och sjukvården. Läkarvetenskapen är inte svartvit, varför det också varit intressant att märka att länderna har en del variationer i sin praxis och sina anvisningar.

Som tvåspråkig valde jag Vasa, dels på grund av språken, eftersom jag också vill använda svenska i mitt arbete, dels för att jag ville återuppta min skridskoåkning. Jag hade en enorm längtan att få komma tillbaka på isen, efter ett uppehåll på flera år. För mig är ishallen en plats där jag kan glömma arbetet. När jag spänner på mig skridskorna är det omöjligt att tänka på något annat. Nu har jag vid sidan av mitt eget intresse för skridskoåkningen också fått axla en tränarroll. Det känns underbart att få arbeta med unga, klipska kvinnor med samma passion.

Här drunknar namnet och ansiktet inte i massan

Jag har bara gott att säga om mina kollegor – för vi har en bra arbetsgemenskap. Det finns alltid någon som man kan sitta ned med i matsalen, och i kafferummet skämtas och skrattas det ofta. De stunderna fungerar som en bra motvikt till dagen i övrigt, för vi arbetar ju ändå med kritiskt sjuka patienter.

Det här är också ett lagom stort sjukhus. Här drunknar inte namnet och ansiktet i massan, varför det är lättare att lära känna sina arbetskompisar. Närchefen lär också känna en och vet vad man behöver hjälp med – och handleder en steg för steg vid behov. Hierarkin är heller inte stark, utan alla vill lära, stöda och handleda. Det egna arbetets sätt på paus för en stund om arbetskompisen behöver hjälp – oavsett specialitet eller yrkesgrupp. Här arbetar vi mångprofessionellt med varje patient. Ingen skulle ju klara av arbetet ensam, varken en läkare eller skötare. Jag samarbetar mest med skötarna; vi har olika utbildningar och det igen är en enorm rikedom. I och med det kan vi komplettera varandras kunskaper för patientens bästa. Vi arbetar alla mot samma mål och har samma vilja att hjälpa.

Vår funktion är att förhindra tillstånd som hotar liv och hälsa – tillstånd som behöver en bedömning nu och inte i morgon. De allra sjukaste får sin bedömning snabbare, därmed måste de som kan vänta också göra det. Resursbristen inom primärvården syns också direkt på jouren. På grund av den styrs sådana patienter till oss som egentligen borde omhändertas av exempelvis hälsovårdscentralerna, men köerna är långa. Samtidigt saknar vi på jouren tillräcklig kompetens inom primärvården och vi har inte möjlighet att vårda dessa patienter vid sidan av jourpatienter. När patienten blir frustrerad känner också jag av det, det är lika tufft.

Genuint tack berör

Varje dag på jouren för med sig nya utmaningar. Men jag gillar det, jag dras till variationen. Jag skulle inte vara en bra läkare om varje dag skulle vara den andra lik. Eftersom branschen är så pass omfattande och det finns enormt mycket att lära sig behöver man vara snäll mot sig själv och komma till insikt med att man inte behöver kunna allt direkt. Drömmen är att jag i framtiden får vara med och utveckla branschen. Mest motiverad blir jag av att lyckas i vardagen: när det har varit en bra dag på jobbet, jag har löst problem och jag har kunnat hjälpa på riktigt. Att få bra respons känns alltid betydelsefullt, också för oss läkare. Tacksamma patienter är stort för oss.

Jag kan utan tvekan rekommendera Österbottens välfärdsområde för andra specialiserande läkare! Själv har jag på bred front fått jobba på olika kliniker och allihopa har lämnat positiva avtryck hos mig. Här stöttar arbetsgivaren en för att man ska vidareutbilda sig och är flexibel om man vill delta i externa utbildningar. Enligt vad jag hört är detta ingen självklarhet på alla sjukhus.

Även om det är en kliché har arbetet på jouren konkret visat hur livet kan förändras på en sekund. Det har lärt mig att inte haka upp mig för mycket på småsaker i vardagen. Jag försöker påverka det jag kan, resten låter jag bli att älta.

Vi är 8000 anställda. Var och en av oss har sin egen berättelse och tillsammans är vi Österbottens välfärdsområde. Artikeln är en del av en serie där vi berättar om våra anställdas karriärstigar, tankar om framgång och utmaningar och om välfärdsområdet som arbetsgivare.