Sjukskötaren Johanna Svenlin: ”Skiftesjobb är perfekt under småbarnsåren”
Jag fick min närvårdarexamen 1998, mitt under depressionsåren. Det var dåligt med jobb då och många vårdare sökte sig till Sverige och Norge. Själv var jag inte intresserad. Lyckligtvis fick jag in foten på en bäddavdelning på Malmska hälsovårdscentral via sommarjobb och olika slags tillfälliga arrangemang.
När jag varit mammaledig med mitt andra barn, fick jag tjänst på långvårdsboendet Östanlid. Patienterna var sängliggande med stort vårdbehov och samtidigt hade jag flera småbarn hemma. Det var tio på många sätt tunga men lärorika år.
Efter tiden på Östanlid återvände jag till sjukhusvärlden. När jag arbetade på en avdelning med rehabilitering och neurologi som specialområde, väcktes mitt intresse för att studera vidare. Jag började studera till sjukskötare, först på öppna universitetet och sedan som vuxenutbildning.
Sedan 2017 jobbar jag som sjukskötare på en allmänmedicinsk avdelning med palliativ vård. Jag rondar med läkaren och delar ut mediciner, ansvarar för hemplanering och har kontakt med servicehandledare och anhöriga. Avdelningen har i nuläget ett tjugotal patientplatser. Förr var enheterna betydligt större, trots att det knappast fanns fler skötare i jämförelse. Så nog var det stressigt förr också!
Döden blir aldrig rutin
I sjukskötaryrket finns stressen främst mellan öronen: det här måste jag hinna, det här ska jag komma ihåg att anteckna, den här medicinen måste jag dosera speciellt noggrant. En stor del av min arbetstid går åt till administrativa eller medicinska åtgärder och jag hinner inte alltid ge patienter individuell uppmärksamhet på det sätt som jag skulle önska. Ändå ger många patienter oss positiv feedback när de skrivs ut. När patienten upplever att hen fått bra vård, har jag lyckats med mitt arbete.
− När patienten upplever att hen fått bra vård, har jag lyckats med mitt jobb.
I Jakobstad med omnejd finns en grupp med palliativa patienter som har tillstånd att komma direkt till avdelningen. De flesta som vårdas här är äldre som har drabbats av infektioner eller fallolyckor. Vissa tampas med sociala utmaningar eller grundsjukdomar som kräver extra tillsyn. Patienterna stannar på avdelningen i medeltal sju dygn. En del återvänder hem, medan andra skickas vidare till avdelningen för intervallvård i väntan på att få plats på ett boende. För en del patienter är det här slutdestinationen.
Jag har inte ens som yngre haft direkt obehag för döden, men ju oftare man är med om att patienter dör, desto lättare är det att bemöta sörjande anhöriga. Jag tycker inte att man som vårdare behöver akta sig för att visa medkänsla och bli berörd, även om sorgen inte drabbar en personligen. Vi är ju ändå alla människor.
Här ska jag vara
När det hänt något speciellt på jobbet, till exempel om en ung person eller någon i ens egen ålder dött, är det skönt att kunna ta upp saken till diskussion med kollegerna. Den goda arbetsgemenskapen är också en av de faktorer som fått mig att vilja stanna kvar på avdelningen. Vi ställer upp för varandra i vardagen och tröskeln att ställa frågor om man undrar över något är låg. Under förra året fick vårt team arbetshandledning, vilket jag upplevde som väldigt värdefullt. Det kändes bra att diskutera till exempel våra personliga styrkor och hur vi kan ta dem till vara med en utomstående.
På min avdelning jobbar vi i tre skift. Vissa vill inte vaka alls, men själv skulle jag gärna ha fler nattskiften. För mig känns det stressigast att jobba vardagsmorgnar, även om det funkar bäst för min familj i nuläget. Speciellt när barnen var yngre var det en fördel att ha skiftesjobb. Tack vare att arbetsgivaren var flexibel och lät mig jobba kvällar och veckoslut, kunde jag ha barnen hemma i stället för i dagvård. Dessutom har barnen fått en nära relation till sin pappa då han skött dem när jag varit på jobb.
Jag trivs bra med att bo i Larsmo och jobba i Jakobstad. Jag testade att jobba i norra Sverige under en vecka, men det kändes svårt att vara borta hemifrån. I Jakobstad finns många fina vårdenheter och det är passligt litet för att man ska lära känna personalen också från andra enheter. Ledningen är också positiv till att man stärker sitt kunnande. Jag gick nyligen en fördjupande utbildning på 30 studiepoäng i palliativ vård.
Just nu har jag inga planer på att vidareutbilda mig. Som sjukskötare är jag till nytta och får göra gott för andra. Trots att jag ibland ojar mig i kafferummet, kan jag inte tänka mig att göra något annat.
Johanna Svenlin
Arbete: Sjukskötare på Malmska sjukhuset i Jakobstad.
Utbildning: Närvårdarexamen 1998, sjukskötarexamen 2017.
Karriärstig: Jobbade på bäddavdelning på Malmska sjukhuset 1998−2003, därefter i tio år på långvårdsboendet Östanlid. Återvände därefter till sjukhuset och jobbade vid avdelningar för neurologi och rehabilitering samt hjärt- och lungsjukdomar. Sedan 2017 sjukskötare på allmänmedicinsk avdelning med palliativ vård.
Fritidsintressen: Njuter av skärgårdsliv på sommaren, stickar och promenerar.
Familj: Make och fem barn i åldern 13−23 år.
Vi är 8000 anställda. Var och en av oss har sin egen berättelse och tillsammans är vi Österbottens välfärdsområde. Artikeln är en del av en serie där vi berättar om våra anställdas karriärstigar, tankar om framgång och utmaningar och om välfärdsområdet som arbetsgivare.