Utryckningarna bestämmer takten i vardagen
Trähusstadens tätt bebyggda centrum, den livliga riksvägen samt en mångsidig industri. Alla är de förknippade med risker som man förberett sig för och förbereder sig för varje dag på brandstationen i Kristinestad.
– Kristinestad är en av få städer i Norden som inte brunnit ner. Sedan år 1859 har vi inte haft en endaste stadsbrand, som historikerna kallar det, berättar Magnus Hällbacka, som är förman på brandstationen i Kristinestad.
Hällbacka tittar in på sin stationeringsort efter ett nattskift som jourhavande i Vasa. Alla brandmän har en bestämd stationeringsort, men vid behov gör personalen skift även på andra enheter.
Normalt finns det fyra personer på brandstationen i Kristinestad under dagtid.
Räddningsbranschens mångbegåvningar
Numera talar man förutom om brandmän eller brandman-ambulansförare om räddare. Räddningspersonal gör mycket annat än bara räddar och släcker. I synnerhet på små brandstationer, det vill säga på merparten av stationerna i Österbotten, gör alla allt.
– När vi inte är ute på utryckningar underhåller vi till exempel vår utrustning på stationen. Efter släckningsuppdrag ska slangarna tvättas och andningsutrustningen som fungerar med tryckluft fyllas med luft. Havet sysselsätter oss också i viss mån. Underhållet och sjösättningen av våra båta sköter vi själva, berättar brandmannen Kai Haapala.
Förebyggande arbete är något som följer med i vardagen på räddningsverket. Brandmännen genomför brandsyner vid mindre objekt och ger säkerhetsråd till människor i alla åldrar på olika evenemang och i olika situationer. Räddarna kan dessutom också delta i den prehospitala akutsjukvården.
Merparten av Hällbackas och stationsmästare Karl-Gustav Svedjebäcks arbetstid går till administrativa uppgifter, men beroende på situationen kan de också sköta ledningsuppgifter på olycksfallsplatser när enheterna rycker ut.
Avtals- och frivilligbrandkårerna hjälper till att trygga säkerheten
Merparten av brandstationerna i Österbottens välfärdsområde är bemannade dagtid. Endast i de största städerna i regionen, det vill säga i Vasa och Jakobstad, finns det personal på brandstationerna dygnet runt. När larmet går rycker alltid både ordinarie personal och avtals- och frivilligbrandkårister ut.
– Vi kan inte fungera utan dem men de kan heller inte fungera utan oss, konstaterar Svedjebäck.
Tack vare avtalsbrandkåristerna kan man i nödsituationer erbjuda hjälp jämlikt i hela området.
Avtalsbrandkåristerna i välfärdsområdet arbetar på deltid och dessutom finns det också tre frivilliga brandkårer som ingått avtal med välfärdsområdet. Dessa frivilliga brandkårer har egna fordon och egen utrusning som de också ansvarar för självständigt. På utryckningsuppdrag arbetar avtalsbrandkåristerna och frivilligbrandkåristerna vid sidan av de ordinarie räddarna.
– För tillfället har vi tillräckligt med avtalsbrandkårister, men det har blivit allt svårare att få unga med i verksamheten. I framtiden kommer det här att ställa till stora utmaningar i hela landet, konstaterar Svedjebäck.
Kvinnor och män i 18–60 års åldern kan delta i avtals- och frivilligbrandkårernas verksamhet. Då måste de regelbundet delta i utbildningar och övningar som räddningsverkets ordinarie personal arrangerar.
Allt färre utryckningar på grund av bränder
Den vanligaste uppdragstypen i Österbotten är förknippad med automatiska brandlarm.
– I allmänhet är de opåkallade larm, men vi tar dem alltid på allvar. Därför rycker vi alltid ut som om det var en brand tills vi kunnat bevisa motsatsen, konstaterar Haapala.
Antalet bränder har minskat under de senaste åren. Enligt Svedjebäck finns det ingen enskild orsak till det, utan det beror på många olika faktorer.
– Brandvarnare, brandsläckare och brandfiltar har blivit vanligare och folk kan använda dem.
Brandsynerna är täckande och stora byggnader är numera utrustade med automatiska brandlarmsanordningar. Det är heller inte lika vanligt att bränna av fjolårets gräs.
– Numera tar folk varningar om gräsbrand och skogsbrand på allvar, säger brandmannen Niklas Nordström.
Systemet styr, nödcentraloperatören preciserar
När nödcentralen får ett samtal om exempelvis en trafikolycka eller en brand ställer nödcentraloperatören vissa bestämda frågor till uppringaren. På basis av svaren bestämmer Erica, det vill säga räddningsmyndighetens verksamhetsstyrningssystem, automatiskt vilka enheter som ska rycka ut.
Erica-systemet larmar de stationers enheter som bäst motsvarar behovet.
Räddningsverket har en egen jourhavande som under den pågående utryckningen antingen kan tillkalla fler enheter eller skicka en del enheter tillbaka till stationen på basis av de uppgifter som hen får under utryckningen. Även Hällbacka och Svedjebäck gör vid behov sådana jourturer.
Det finns specialutrustning på varje station.
– Om vi i närregionen behövde rycka ut på ett oljebekämpningsuppdrag skulle larmet sannolikt gå till stationen i Tjöck, eftersom den stationen har den bästa utrustningen för sådana uppdrag. I Närpes finns det en bil med skylift och här på stationen i Kristinestad har vi en drönare, säger Haapala när han ska beskriva särdragen.
