Tonåren är en berg-och-dalbana – och det är helt normalt

Analytisk och konsekvent i ena stunden, känslostyrd och dramatisk i nästa. Tonåringens tankar och känslor pendlar mellan olika ytterligheter, och det är så det ska vara.

Tonårstiden är den sista stora livskrisen i en människas utveckling innan vuxenlivet. De flesta går igenom den någorlunda samtidigt på någorlunda samma sätt. Fysiskt kan man vara så gott som vuxen redan som tonåring, men ofta håller hjärnan inte samma takt.

– Hjärnan når sin fulla kapacitet först kring 25 års ålder. Den sista delen som utvecklas är frontalloben, som bland annat reglerar vår förmåga till planering, konsekvenstänk och känsloreglering, säger psykologen Anna-Maria Hjerpe på ungdomsstationen Klaara.

Hon är kritisk till att tonåringar ofta förväntas vara självgående och tidigt ta ansvar för till exempel sina studier.

– Många tonåringar behöver fortfarande någon som skakar liv i dem på morgonen och ser till att de kommer iväg till skolan. Som förälder går det inte att lyfta upp händerna och konstatera att nu är barnet stort och klarar sig självt. För det gör hen verkligen inte.

Lyssna mer än du pratar

Tonårstiden är en resa mot självständighet. För föräldrarna kan det kännas som att mista sina barn för en viss tid, för att sedan få dem tillbaka i lite förändrad form.

Tonåringen växlar mellan att vara stark och svag. Hen letar efter svar på frågan ”Vem är jag?”, vilket kan innebära att hen testar olika identiteter, roller och livsstilar. Tonåringen vill ofta vara precis som alla andra, men också sticka ut.

Hjerpe uppmuntrar föräldrar att lyssna mer än prata och låta bli att kommentera till exempel tonåringens sätt att uttrycka sig genom klädval.

– Om en förälder försöker reglera rätten att prova på olika saker ger det ofta upphov till ett starkt motstånd – och det är då man riskerar tappa bort varandra och slutar kommunicera.

Tonåringen vill sällan ha råd

En del av tonåringens problem är relaterade till familjedynamiken. När den unga är upprörd, börjar föräldern lätt förminska upplevelsen genom att be hen ta sig samman eller konstatera att ”det där är nu inget att vara ledsen över”. Alternativt kan föräldern ilskna
till över tonåringens ofta dramatiska ordval.

– Tonåringen vill sällan ha råd när hen beskriver eller berättar om en händelse. Om hen känner sig sedd och hörd, kommer hen att lösa det mesta själv.

Ifall olika känslor är tillåtna i familjen och barnet tidigt lär sig identifiera dem, hjälper det hen att navigera också i tonårsturbulensen. Hjerpe jobbar mycket med att få sina klienter att lyfta på ångestlocket och våga bemöta de känslor som ångesten bottnar i.

Känslor kommer och känslor går. Det kan ändå finnas skäl att vara orolig om tonåringen verkar ledsen en längre tid eller om hens beteende ändrar radikalt och hen vägrar berätta vad som är fel.

Hjerpe råder föräldrar att kontakta till exempel skolpersonal för att fråga om de lagt märke till något avvikande och be dem hålla extra koll. Det går också att vända sig till familjerådgivningen och föräldrachattar för att få stöd.

Föräldrar kan göra mycket själva. I stället för att skicka i väg barnet till en expert, kan man ta reda på hur det lönar sig för en vuxen att handla i olika situationer.

– Jag önskar att tonårsföräldrar skulle tala mer med varandra och komma överens om gemensamma spelregler. Nu kämpar många föräldrar ensamma med samma typ av problem.

Uppmuntra det som är bra

Ifall ens tonåring beter sig dåligt, tycker Anna-Maria Hjerpe att det ska få ha konsekvenser. Hon har ändå inget entydigt svar på vilka regler man ska hålla fast vid till varje pris. Det beror på förälderns och familjens grundvärderingar, på vad man upplever som allra viktigast.

Om tonåringen känner äkta skam över något hen gjort, gör föräldern bara ont värre genom att ordinera till exempel utegångsförbud eller begränsad telefontid. Däremot kan det finnas behov av yttre påföljder ifall tonåringen inte alls verkar inse att hen handlat fel.

– Mycket handlar om att känna sitt barn. Jag upplever ofta att föräldrar rättfärdigar sitt maktmissbruk med att man ska ha gränser. Visst, men inte till vilket pris som helst.

Överlag lönar det sig att sätta förstoringsglaset på styrkorna och uppmuntra det som är bra. Även om tonåringen sällan skulle dyka upp vid middagsbordet eller följa med till farmor, ska föräldern inte sluta upp med att be hen komma med.

– En dag får du ett positivt svar igen. Och då vet du att du är ute på andra sidan.

Artikeln har publicerats i kundtidningen Hembesöket 1/2024

Text: Marina Wiik
Bilder: Marina Wiik & Shutterstock