En dag med akutvårdarna

Klockan åtta på morgonen är det skiftbyte på Vasa brandstation. De som går av skiftet önskas god natt och de som går på inleder dagen med morgonmöte. Det arbetspar som kör dagambulansen har börjat jobba klockan sju och har redan åkt iväg på sin första utryckning.

På morgonmötet går välfärdsområdets fältchef för den prehospitala akutsjukvården igenom aktuella ärenden, som till exempel avvikelser i trafikarrangemang vid räddningsverket.

Efter mötet förflyttar arbetsparen sig till garaget för att kontrollera ambulansutrustningen och logga in på datorerna i bilen.

– Man hoppas att man ska hinna kontrollera bilen och registrera eventuella brister i utrustningen innan det kommer in ett larm. Ibland hinner man inte. Utrustningsförrådet finns vid sjukhuset, men vi vet inte när vi kommer att köra dit nästa gång, säger Oskar Moberg, som har arbetat som akutvårdare fyra år.

Moberg och Vesa Tuominen får dagens första larm vid halv tio. Det är fråga om en mycket typisk, icke brådskande arbetsuppgift för den prehospitala akutsjukvården. En äldre, minnessjuk person har fallit på natten, och klarar på grund av smärta inte av att gå för egen maskin. När de grundläggande mätningarna och undersökningarna har gjorts och uppgifterna har registrerats, flyttas patienten med hjälp av bärstol till ambulansen, eftersom benet behöver röntgas på jouren för att utesluta benbrott.

Redan innan bilen kör iväg har Moberg, som fungerar som chaufför, fört in uppgifterna om destination samt prioritetsklass och transportkod i bilens dator. Uppgifterna uppdateras bland annat till nödcentralen och fältchefen för prehospital akutsjukvård samt i patientens journal över den prehospitala akutsjukvården, som Tuominen fyller i på datorn under transporten.

På sjukhuset registrerar Tuominen på jourens dator resultaten av de mätningar som gjorts på patienten samt en kort redogörelse för orsaken till patientens ankomst. Utifrån uppgifterna görs en prioriteringsklassificering, utifrån vilken jourpatienterna omhändertas.

– En ambulanstransport betyder inte att man går förbi kön på jouren, vilket är en vanlig missuppfattning

förklarar Tuominen.

När uppgifterna har registrerats transporteras patienten med ambulansens bärstol till jourpoliklinikens övervakningsrum, där patienten får vänta på röntgenundersökning. Innan akutvårdarna fortsätter vidare rullar Moberg in bärstolen i desinficeringsrummet och rengör den för följande patient.

Livräddning och stationstjänst

Akutvårdarna måste klara av osäkerhet i arbetet. Det enda som är säkert är att det kommer att komma in larm. När och hur många är det ingen som vet. Emellanåt följer larmen så tätt på varandra att man inte hinner ta lunchrast. Ibland kan det komma upp till 16 körningar under ett arbetspass, ibland bara fyra.

– Om det är lugnare sköter vi stationsuppgifter vilket betyder att vi till exempel tvättar ambulansgolvet med rengöringsmoppar, beställer läkemedel samt underhåller bilarna och utrustningen. Vi har också möjlighet att utbilda oss på egen hand eller i grupp, säger Moberg. För det ändamålet finns en övningsdocka, övningsutrustning och mycket branschlitteratur.

Ett av akutvårdarnas viktigaste arbetsredskap är en multifunktionell defibrillator, som är en hjärtstartare avsedd för professionell användning. Med den kan man rädda människoliv och mäta till exempel blodtryck, puls och koldioxidhalten i utandningsluften samt ta hjärtfilm och återställa hjärtrytmen. Om situationen inte är akut, består akutvårdarens arbete till stor del av att bedöma vårdbehovet.

– Vi utreder om det finns behov av jourbesök och ambulanstransport. Patienten behöver inte alltid vård eller övervakning under transporten, varvid den kan ske till exempel med taxi eller skötas av en anhörig, förklarar Vesa Tuominen, som har närmare tjugo års erfarenhet av arbetet som akutvårdare.

– Vi kan få en brådskande körning mitt under en transport som någon annan hade kunnat ta hand om. Ibland händer det att vi gör en brådskande utryckning, trots att vi har en patient i bilen. Då är den ena av oss med patienten i ambulansen medan den andra tar hand om den nya patienten.

Ingen kan tvingas med i ambulans

Vid halv elva får arbetsparet följande uppdrag. Larmet är av angelägenhetsklass D, vilket betyder att ingen är i omedelbar livsfara. Tuominen ser på skärmen att alla ambulanser i Vasa är upptagna, och den närmaste lediga finns i Laihela. Mitt under körningen får enheten ett larm i klass A om en ung person som är livlös, varpå Moberg vänder om och styr bilen i motsatt riktning, slår på blåljuset och trampar på gasen. Under resan preciseras uppgifterna, och det visar sig att personen har återfått medvetandet men är förvirrad.

När de kommer fram till lägenheten börjar Moberg undersöka patienten och mäter bland annat blodtryck, puls och blodsocker. Tuominen antecknar också undersökningsresultaten och intervjuar patientens partner för att få bakgrundsuppgifter. Utifrån det inträffade och patientens tillstånd rekommenderar akutvårdarna och den akutvårdsläkare som konsulteras per telefon att patienten förs till sjukhus för ytterligare undersökningar, eftersom tillståndet kan vara livsfarligt. Men patienten vill inte följa med, trots att också partnern, som är orolig, försöker övertala.

– Självbestämmanderätten väger så tungt i Finland att det är i det närmaste omöjligt att föra någon till sjukhus mot hens vilja, säger Tuominen.

I sådana här situationer ber akutvårdarna patienten underteckna ett dokument, med vilket patienten bekräftar att hen har vägrat ta emot vård. Ambulansen kör iväg från gårdsplanen kl. 11.13, och på bildatorn uppdateras läget till ”ledig”.

Lunchrast tar man om man hinner

Ibland får akutvårdarna glömma lunchen, eller äta mycket senare än normalt. Ibland kommer ett larm in precis när de ska börja äta.

– Om vi först har en körning i Replot och sedan genast ska vidare till Lillkyro, hinner det lätt gå många timmar. Ibland köper vi något ätbart i en butik längs vägen, säger Moberg.

Arbetet som akutvårdare kräver också flexibilitet av familjen, eftersom arbetspasset inte alltid slutar när det är planerat. Så går det till exempel när man i slutet av ett pass ska transportera en patient till universitetssjukhuset. Å andra sidan har majoriteten av akutvårdarna i Österbottens välfärdsområde ett 24 timmar långt arbetspass vart fjärde dygn. I Vasa dagambulanserna arbetar man i tolv timmars pass, från sju på morgonen till sju på kvällen.

Moberg och Tuominen får ett nytt larm kl. 11.38. En äldre klient inom hemvården har haft ovanligt hög puls, trots att hen har pacemaker. Moberg tar en hjärtfilm av patienten och Tuominen registrerar uppgifterna i datorn. Hjärtfilmen skickas elektroniskt direkt till jourhavande läkare, som man också har kontakt med per telefon. Läkaren skulle vilja undersöka patienten på sjukhuset, men den äldre mannen vill inte åka med till jouren. Han håller fast vid sitt beslut, trots att också hemvårdarna försöker övertala honom att uppsöka läkare. Hemvårdarna är bekymrade för hurdant skick de ska hitta mannen i när de besöker honom följande gång. Men ännu en gång väger självbestämmanderätten tyngre än personalens rekommendationer, och akutvårdarna avlägsnar sig från platsen med tom ambulans.

Under sitt arbetspass får Moberg och Tuominen ytterligare nio larm. Bland annat hjälper de hem en berusad person som har fallit utomhus och transporterar en patient med bröstsmärtor och en patient som fått hjärnblödning till centralsjukhuset. Efter midnatt hinner de vila en stund innan de på morgonnatten får ett larm till ett servicehem, där man misstänker ett brutet höftben hos en äldre person som har ramlat. Patienten får smärtlindring och flyttas till en vakuummadrass. Ambulansen kör än en gång mot centralsjukhusets jourmottagning.

Artikeln har publicerats i kundtidningen Hembesöket 1/2022.

Text: Heidi Kurvinen

Bilder: Christoffer Björklund