Närvårdare Mervi Pensar: “Jag ville se vad som händer på andra sidan väggen”

Min tid för studier är nu. När jag var yngre var jag inte beredd att arbeta i skift och när barnen var små satte jag familjen före skolgången. Tanken om att lära mig nåt nytt fanns hela tiden i bakhuvudet, och år 2013 beslutade jag att ta tag i det. Då hade jag redan arbetat i 17 år som avdelningssekreterare på en kirurgisk avdelning. Jag njöt av mitt arbete som sekreterare. Jag hade mycket ansvar och sjukhusvärlden hade blivit mitt hem. Vardagen på avdelningen men också och det att jag i arbetet bekantade mig med proffs från olika branscher stärkte mitt intresse för patientarbetet. Jag ville se vad som händer på andra sidan väggen.

En människa behöver något nytt mellan varven

När jag blev närvårdare fick jag byta till en skötarroll på den bekanta gastrokirurgiska, dvs. bukkirurgiska, avdelningen. Efter sex år började jag längta efter nya utmaningar även om jag trivdes i mitt arbete. Det kändes som om att jag ännu hade mer att ge bara jag vågade försöka. På intensivvårds- och övervakningsavdelningen blev två platser lämpligt lediga och då föreslog min kollega att vi söker dem tillsammans. Vi sökte och fick platserna. Och inte nog med det! I samma veva försökte jag också komma in för att studera till sjukskötare . Den första gången lyckades jag inte, men den andra gången kom jag in. Nu studerar jag vid sidan av mitt arbete. Åldern har inte varit ett hinder för varken studierna eller karriärutvecklingen.

När man lär sig nåt nytt och får annorlunda ansvar börjar man också uppskatta sig själv mer.

Det var spännande att flytta till intensivvårds- och övervakningsavdelningen för jag hade ju arbetat i samma arbetsmiljö i nästan hela mitt liv. Ändå var jag mest ivrig och lycklig för att jag vågade. Jag tycker om när livet snurrar på i bekanta och trygga cirklar. Det att man har en egen plats och är omgiven av bekanta människor. Samtidigt upplever jag ändå att människan ibland behöver göra nåt nytt. Nåt som får en att gnugga geniknölarna. Ibland är det bra att utmana sig och märka att man nog klarar av annat också. När man lär sig nåt nytt och får annorlunda ansvar börjar man också uppskatta sig själv mer.

Utanför bekvämlighetszonen

Jag hoppas att andra ser mig som ett inspirerande exempel på hur man kan utveckla sig i arbetet när man vågar gå utanför sin egen bekvämlighetszon. Det kan ge en fina och oväntade erfarenheter. Det är precis det som hände mig när jag började ansvara för instrumentvården. Tidigare fick blotta tanken om tekniska apparater mig att bli förskräckt, men nu är de en naturlig del av min dag och mitt sätt att delta i vården av patienter. Jag upplever att jag gör ett viktigt arbete. Apparaterna går via mina händer till patienter som behöver dem. Dessutom ansvarar jag för att lagret är i ordning och fungerar. Allt måste finnas exakt på sin egen plats. För när vi behöver nåt har vi inte tid att söka efter det.

Jag vill också betona hur viktigt introduktionen är för anställda. Det är en grundläggande rättighet för varje anställd. Jag har alltid blivit varmt bemött och fått hjälp i början på vägen. Det hur man uppfattar arbetsplatsen beror på erfarenheterna, medan de igen beror av bemötandet. Därför gillar jag själv att introducera anställda och vara med om att ge dem ett hjärtligt mottagande. Till min glädje är det här lätt på vår avdelning eftersom vi har ett jättebra team och ett utmärkt ledarskap. Hos oss är stämningen på topp!

Vi är 8000 anställda. Var och en av oss har sin egen berättelse och tillsammans är vi Österbottens välfärdsområde. Artikeln är en del av en serie där vi berättar om våra anställdas karriärstigar, tankar om framgång och utmaningar och om välfärdsområdet som arbetsgivare.