Tandläkare Marcus Wägar: ”Yrket är en stor del av min identitet”

När jag tagit studenten funderade jag på att börja studera till arkitekt. Samtidigt var jag ganska skoltrött och visste att jag skulle komma in till tandläkarutbildningen vid Umeå universitet med betygen. På den tiden tog det lika länge att ta båten från Vasa till Umeå som tåget till Helsingfors.  

Jag blev klar med studierna i slutet av 90-talet. Jobbläget var katastrofalt i både Finland och Sverige. Många kurskamrater sökte sig utomlands, främst till Norge eller Storbritannien. Själv hade jag att välja mellan jobb i en fiskeby i Nordnorge eller Närpes. Jag valde det senare.

Välkomnar fler till Närpes

I nuläget har jag levt och jobbat i Närpes med omnejd i 28 år, varav de senaste tre åren som ansvarig tandläkare. Jag kan inte tänka mig något bättre ställe att bo på för den som har familj. Utbudet på service och hobbyer är stort, men avstånden är korta och alla känner alla. Dessutom tar det bara en knapp timme att köra härifrån till Vasa.

I mitt team finns tandläkare, tandskötare och munhygienister. Jag försöker få alla att jobba åt samma håll, lyssnar på olika åsikter och strävar efter att fatta beslut som gagnar så många som möjligt. Det finns lediga platser för både tandläkare och tandhygienister. Just nu måste vi ty oss till köptjänster för att få det att gå ihop.

Personalbristen beror delvis på ett beslut som finska staten tog på 90-talet. Beslutfattarna trodde att det skulle uppstå ett överutbud på tandläkare, vilket ledde till att två av fyra tandläkarutbildningar lades ner. Nu försöker man reparera misstaget, men skadan är redan skedd. 

Livsstilen tar kål på tänderna

Tidigare utfördes en stor del av tandläkarens arbete med handkrafter, medan vi i dag har olika små maskiner till vår hjälp. Patientjournalerna förvaras på datorn och det finns digital röntgen som minskar patienternas stråldos. Förut hade vi tandläkarmottagning på fem olika platser i Närpes, nu finns enbart verksamheten i centrum och på Skolbacken kvar.

Arbetet är som bäst när jag kan hjälpa patienten och lösa hens problem på ett sätt som vi båda är nöjda med. De som kommer till mottagningen är mellan tre och 103 år, men betoningen ligger på de äldre. I jobbet ingår en hel del kirurgiska ingrepp och protetik, där de egna tänderna ersätts med till exempel bryggor och kronor eller avtagbara proteser.

Varje ingrepp i tanden leder till att den försvagas på sikt.

I början av min karriär kontrollerades skolelevernas tänder regelbundet. I dag sker det mera sporadiskt: i ettan, trean och femman, en gång i högstadiet och en gång i gymnasiet eller yrkesskolan. Vid behov ordnas fler behandlingstillfällen, men många föräldrar tar en bra tandhälsa som given och slarvar med barnens tandborstning.

Tänderna och tandköttet är dåligt lämpade för vår västerländska livsstil. Om man går igenom dyra behandlingar för att få tänderna i skick men sedan försummar egenvården, är man snart tillbaka på ruta ett igen.  Alla ingrepp försvagar tänderna på sikt, så det uppstår lätt en ond cirkel.

Möter tandvårdsrädda varje vecka

En bra tandläkare är lyhörd och bra på att identifiera problem. Framför allt måste hen komma ihåg att tanden sitter i en människa. De flesta patienter är väldigt tacksamma för vår hjälp, men vissa tror att tandläkare är elaka och saknar empati.

Jag möter minst en gång i veckan en patient som är nervös och rädd. Oftast är hen öppen med det, men ibland ser jag endast på kroppsspråket att patienten är spänd. Vissa kan verka irriterade eller rent av lite aggressiva. När jag märker att någon känner sig obekväm brukar jag först se till att jag sitter ner på samma nivå som patienten. Jag är mån om att ha ett avslappnat kroppsspråk och se patienten i ögonen när jag pratar.

En tandläkare måste ha psykologisk blick för vad som är rätt bemötande.

Jag framskrider lugnt och förklarar varje arbetsmoment. Vissa tandvårdsrädda patienter slappnar av när man skojar med dem, andra kan bli irriterade. En tandläkare måste ha psykologisk blick för vad som är rätt bemötande. I Närpes bor förhållandevis många inflyttade från andra länder. När det kom bosniska flyktingar hit på 90-talet lärde jag mig några ord bosniska, som boli (gör ont), dobro (bra) och zagris (bit ihop). Man kommer också ganska långt med bara gester.

Månar om att vara mentor

Många studerande går ut tandläkarhögskolan och tror att de är färdigutbildade. Det är de inte. Utbildningen ger en grund att stå på, själva hantverket lär man sig på fältet. När jag var ny i branschen hade jag en äldre kollega som fungerade som min mentor i flera år. Han intalade mig att inget är omöjligt och kom och hjälpte mig om jag körde fast. Jag har försökt föra arvet vidare och sagt åt unga tandläkare att de inte ska vara rädda, utan fråga om de är osäkra på något. Ingen ska behöva känna sig ensam.

Tandläkaryrket sliter på kroppen, även om ergonomin blivit bättre med åren. Jag använder specialgjorda öronproppar som dämpar borrljud och försöker avsätta tid för pausgymnastik. Jag är också mån om att ha en betydelsefull fritid som motvikt till arbetet. Framför allt är jag sjukligt intresserad av fotografering. Jag brukar säga att halva min hjärna går åt till jobbet och resten till fotografering. Egentligen  borde jag fota mindre och röra på mig mer. Kanske sedan då jag är pensionär?

Hur jag någonsin ska klara av att gå i pension är en annan femma.

Vi är 8000 anställda. Var och en av oss har sin egen berättelse och tillsammans är vi Österbottens välfärdsområde. Artikeln är en del av en serie där vi berättar om våra anställdas karriärstigar, tankar om framgång och utmaningar och om välfärdsområdet som arbetsgivare.