Förstavårdare Johanna Sundman: ”Det viktigaste är att inge trygghet”

Jag hade alltid sagt att jag inte skulle arbeta i vården. Min mamma jobbade i treskift och jag såg tidigt hur krävande det kunde vara. Ändå började jag studera till närvårdare. Det var under den utbildningen som allt förändrades.

Jag gjorde praktik i ambulansen i Närpes, och där hände något. Det jag tidigare velat undvika kändes plötsligt helt rätt. Praktiken ledde till sommarjobb och senare till en fast anställning. Det här var 2013. Jag har blivit kvar sedan dess och har aldrig ångrat det.

Det som fångade mig var variationen. Inget arbetspass är det andra likt och varje skift ger nya erfarenheter. Jag började som närvårdare men studerade vidare till sjukskötare och blev klar 2017. Under slutskedet gick jag även förstavårdarutbildningen i Vasa via yrkeshögskolan Arcada.

Vardagen i ambulansen

Vi kan få uppdrag var som helst. Jag har vårdat patienter på åkrar, i växthus, verkstäder och gymnastiksalar. Den typen av variation är vardag i glesbygd.

Många föreställer sig att arbete i ambulans alltid är dramatiskt. I verkligheten handlar det ofta om lugn, trygg vård. Inte minst med äldre patienter. Ibland hör jag unga säga att de vill bli förstavårdare för att undvika äldreomsorg, men sanningen är att många av våra patienter är seniorer. Det är en viktig del av jobbet, och något jag verkligen uppskattar. Jag tycker om mötet med människor, oavsett bakgrund. Det gör arbetet både mänskligt och meningsfullt.

Beredd på allt

Vi jobbar dygnspass och är lediga i tre dagar. Det är ett schema som passar mig väldigt bra som småbarnsförälder. Jag tror inte att jag hade orkat fortsätta om det varit treskift. Att kunna vara närvarande hemma efter ett arbetspass betyder mycket.

När vi kommer till stationen går vi tillsammans igenom ambulansen, kollar utrustningen, kontrollerar att allt fungerar och att bilen är redo. Sedan är vi redo för dagen. Vad den än kan tänkas föra med sig. Uppdragen kan handla om fallolyckor, trafikolyckor eller akuta sjukdomar. Vissa dagar är lugna, medan andra är väldigt intensiva.

Jag vill vara en förstavårdare som inger trygghet.”

Jag tror min styrka ligger i att behålla lugnet även i pressade situationer. Jag vill vara en förstavårdare som inger trygghet. Någon som är närvarande, stadig och beredd att agera oberoende av situation.

Trygghet och laganda

Vi är alltid två i bilen och samarbetet måste fungera utan friktion. Som förstavårdare måste man kunna anpassa sig till alla tänkbara situationer och människor. Jag ser mig som en stabil person, även om jag inte alltid varit särskilt utåtriktad. Med åren har jag blivit mer social och det är tack vare arbetet.

Det som ger energi i arbetet är de tillfällen då vi märker att vårt arbete gör skillnad. När en patient mår bättre redan under transporten, eller när ett snabbt beslut leder till att någon får rätt hjälp i tid. Den känslan är svår att beskriva, men den är en stark drivkraft.

Att möta anhöriga när utfallet inte är det önskade är det svåraste – då är det teamet som bär.”

Samtidigt finns det också tunga stunder. Att möta anhöriga när utfallet inte är det önskade hör till det svåraste. Då är det teamet som bär. Vi känner varandra väl och märker snabbt när någon behöver stöd.

Jag försöker släppa jobbet när passet är slut, men ibland följer det ändå med hem. Särskilt efter uppdrag som berört starkt. Med tiden har det blivit lättare att återhämta mig. Familjen spelar stor roll där. Vi har två små barn och det mesta av fritiden kretsar kring dem. Jag är också aktiv i ungdomsföreningen i Rangsby. Det ger både omväxling och gemenskap, och det hjälper att ha något helt annat att fokusera på mellan passen.

Ett yrke som utvecklas

Mycket har förändrats under de här åren. Vi har bättre utrustning, tydligare handlingsplaner och kan hjälpa många patienter redan på plats. Till exempel kan vi ta EKG och skicka det digitalt till sjukhuset för snabb tolkning. Det ökar tryggheten både för oss och för patienten.

Vi har kontakt med fältchefen i Vasa under uppdragen. Vid flera samtidiga larm koordinerar hen insatserna och fördelar resurserna. Vi har också återkommande utbildningar och övningar. Efter större larm har vi alltid debriefing – då samlas vi, går igenom vad som hänt och reflekterar tillsammans.

Som förstavårdare vill jag vara en som ser både patienten och de anhöriga. Någon som är trygg, lyhörd och närvarande när det verkligen behövs. Jag tror att jag hör hemma inom vården, men kan absolut tänka mig att pröva andra områden i framtiden också.

Vi är 8 000 anställda. Var och en av oss har sin egen berättelse och tillsammans är vi Österbottens välfärdsområde. Artikeln är en del av en serie där vi berättar om våra anställdas karriärstigar, tankar om framgång och utmaningar och om välfärdsområdet som arbetsgivare.